Nära dödenupplevelse, oh yeah…

Idag har jag varit hos ungdomsteamet på arbetförmdlingen. Gick dit med höga förväntlingar och var nästan lite glad över att få åka dit men när jag väl var klar där kändes det inte alls lika roligt. I teamet ingick: en arbetsförmedlare, en social”kärring”, en sjukgymnast (heter det så, låter konstigt i mina öron) och en arbets psykolog. Deras jobb är att gemensamt med mig hitta ett jobb. Skitsmart faktiskt. Men jag måste säga det, den soctanten var helt omöjlig, klagade och babblade nonstop om hur fel sociala gör som står för min hyra (hur fan ska jag gö utan jobb annars??? Bo på gatan kanske?) Hon gav mig inte en syl i vädret att få försvara mig när hon gjorde påhopp om hur/varför jag slutade vissa utbildningar. Skall inte gå in på allt nu men det var helt sjuk. Arbetspsykologen fick jag träffa enskillt och då släppte jag givetvis lös allt jag hade om denna sockärring, fy fan asså. Hade inte långt bort till tårarna pga dessa påhopp. Kan man känna sig mer värdelös? Jag gör det kan jag för att få ett jobb, för att kunna försörja mig själv. Tror hon att jag vill ha socbidrag? Hur fel kan man ha. Mjaja…

Sen när jag satt på bussen hem trodde jag fan att jag skulle dö, bussens bakdel höll nästan på att volta!! Helt sjukt hur denna gubben körde. Bakdelen vinglade fram och tillbaka och jag trodde allvarligt att hela skiten skulle välta. “Nu kommer jag aldrig någonsin få träffa mamma och Jonas igen, detta är slutet” Var det enda jag kunde tänka på. Tack och lov kom jag hem hel och snyftade ut i Jonas famn, thank god for him!

Efter denna traumatiska förmiddag slappade vi lite i trädgården men jag blir så jävla rastlös efter ett tag, och blir jag rastlös blir jag grinig. Det är då det funkar med mig. Kan inget annat än säga att Jonas är världens bästa kille/sambo/fästman som åkte med till Allum och köpte Marian Keyes nya bok till mig!!! Love Love Love!!!

Och nu är vi nyss hemkommna från restaurang Bali inne i Linné där vi gottat i oss god mat tillsammans med Jonas låtsas pappa Kalle. Härlig snubbe den där norrmannen! Nu blir det bok, latté och myspys!!

7 thoughts on “Nära dödenupplevelse, oh yeah…

  1. Det är som fan vad folk ska vara okänsliga dårå. Shit! Klart att man måste få pengar på något sätt – man måste ju leva liksom??? nä fattar inte hur dem kärringarna tänker men vet precis hur dem kan vara *grrrr*
    Bry dig inte om såna ju!

    Det där med bussen låter hemskt – jag hade gått av jag :) FY! Jag undviker stombussar jag…men det kanske inte var en sån ens :)

    *kram*

  2. nej nu är det slut på stressen, var bara för att dte blev så mycket när jag kom hem:) nu är allt lugnt igen hehe

  3. Usch, obehagligt det där med bussen.

    Tråkigt att dem hoppade på dig sådär också på arbetsförmedlingen :( Hoppas att du snart hittar något du trivs med.

    Kram!

  4. Ja det var verkligen kul att få höra att det var så pass många som sökt :) Jag är glad bara att komma så här långt. Sen om jag kommer med är en annan sak. Marian Keyes är btw urbra författare ju :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *